Catjalainen

Ja, vad ska man säga...? För var dag av semester som susar förbi, blir jag bara mer och mer förvrängd i mitt sinne. Det jag helst av allt vill just nu är att antingen stänga av allt vad känslor heter (som angår ämnet då förstås) och bara njuta av mina sista lediga dagar eller, bara få klarhet i min förvirrning och känna beslutsamheten skölja över hela mitt jag... Fallet är ju nu sådant att man faktiskt inte bestämmer varken över sina känslor eller sitt hjärta. Naturvetare som man är skulle jag kanske kunna försöka mig på att på ett biokemiskt och biologiskt vis lägga ett täcke av förklaring till vad som sker i mitt väsen men det kommer ändå inte att kasta ljus över hur framtiden ser ut eller vad som komma skall i känsloväg.
Tänk om man bara kunde bli förbannad istället, allt är så mycket lättare då. Man svär och går bärsärkargång tills energin helt enkelt tar slut och man orkar inte längre fundera, trixa och knåpa för att lösa upp det trassliga garn av känslor som står ivägen för allting annat i ens liv...
Önskar jag hade vetat i våras vad jag vet nu...

Förvirrad i nivå med mumintrollets pappa som, precis som jag, blir väldigt lätt distraherad...

Hatifnattarna vände sina runda bleka ögon mot mumintrollets pappa. Han tog av sig hatten och började förklara. Medan han talade viftade hatifnattarnas tassar i takt, det gjorde pappan förvirrad och han trasslade in sig i en lång mening om horisonter och verandor och frihet och att dricka te när man inte har lust att dricka te.