Catjalainen

Det har varit en ganska bra helg. Fullt upp som vanligt, men den effektiva tiden har varit stor. Igår hade jag E och S här för att vi tillsammans skulle få lite ordning på de obligatoriska uppgifterna vi måste ha klara till tentan på tisdag. Vi bestämde att det nog skulle gå lite lättare om vi drack ett par öl till och dippade lite grönsaker och det gjode det!

Kl kvart i tolv på kvällen var vi klara och så klart kunde jag inte somna så när jag tittade på klockan sista gången var hon 03.05. Hela lördagen drogs jag med en ihållande envis huvudvärk som satt kvar när jag vaknade kl 08 i morse och det var stört omöjligt att somna om. Det är väl konstigt att man kan vakna så när man väl får sova och knappt kommer ur sängen när det gäller att kliva upp samma tid till skolan!

Ska faktiskt gå å sussa nu (kors i taket - klockan har ju inte ens passerat 02!). Det blir en lång början på veckan så det vill till att ta tillvara på sömnen nu. Har tenta på tisdag mellan 09 och 13. Hem, sova och äta och vidare till en gård utanför stan med S för att sitta på en beteendestudie i 13 timmar från kl 19.30 - PÅ STRÄCKET! Fattar inte hur man ska kunna hålla sig vaken!

Ska grunda med en pizza innan så man håller sig ett tag. Vi är två som sitter och man skall göra registreringar på 18 grisboxar varje kvart. Uj uj uj, vi får väl se hur det skall gå.

Laters alla yllen, nu tar jag huvud-, och magvärk och drar mig till sängen!

I need "the life", but where is it?

I need the strength and the focus I once had and that got lost on the way to what I believe is my place in life. What I want and what I need is two different things that not always walk hand in hand. Maybe they will never again stand next to each other and there will be a force to go either way and leave the other behind...

The journey is hard and the road is narrow even if I try to take the easy way out sometimes. I still want the song and the fairytale I everyday see around me. For me it's so far away and I've pulled every muscle in my body reaching for it all my life!

It has gotten so far that as soon as I can see it I start bending over backwards just to get another glimpse of what I think I want and need. To please seems to be my mission but it never takes me to where I want anyway, so why I do it is a mystery...

To be able to find my red thread there is a demand for transformation and reconstruction of my failure ways.

Man känner egentligen bara sig själv. Innerst inne kan man bara ana vad som pågår i andra människors huvuden och jag är glad att det endast är jag ensam som har tillgång till mina egna tankar.

Visst har man "de stora tankeområdena". Hur livet kommer att se ut i framtiden, kärlek, skolan, familjen, hemlängtan... Men när jag menar TANKAR så menar jag de små tankarna som hoppar upp i samband med alla de större områden man brottas med dagligen i sin lilla kanelbulle.

Just nu är jag inne i en period där jag konstant hejdar mig i tankarna som om någon kunde höra mig. Eller så kan det vara att så länge man inte tänker på det så känner man inte det man känner när man tänker på det... Jag vet att det låter invecklat! Gissa hur det låter i mitt huvud då?!

Jag är en sådan person som analyserar saker på molekylnivå och är världsmästare på att skynda, skynda... Det är därför jag hejdar mig i dagsläget. Min erfarenhet säger att jag ska hålla igen...

Problemet är att nu när jag hejdar mig både i tanken och rent fysiskt så är jag rädd att jag går miste om något. Skall man inte vara sig själv egentligen?

Inte vet jag - provar bara en ny approach för att se om det gör lyckan... Det gör det säkert inte och anledningen är ovanstående.

Summary: "kluvet i kanelbullen"

Laters alla yllen

Idag har jag diskuterat ämnet hur man överlever i olika typer av situationer. Detta ämnet berörde mest de situationer man i förväg inte trott man skulle klara av om man fick gissa.

Har en vän som brutit upp från sitt ordinarie liv här i Urksala och tagit pick och pack och förflyttat sig till en liten håla i värmland för att praktisera veterinärmedicin på en smådjursklinik där. 38 mil bort från pojkvän och det vanliga livet. Inte dåligt tycker jag att göra en vändning av livet ett tag för att utveckla sig själv och sina egenskaper!

När vi pratade om detta kom jag och tänka på att jag gjort samma sak tre gånger fast med olika framgång...

Började med att flytta till skåne en vända för att jobba med hästar. Det höll 1,5 månad sen flyttade jag hem igen. Mer en parentes i mitt liv numer och jag tänker knappast aldrig på det längre. Andra gången gjorde jag en större grej och sa upp mig från ett fast jobb, magasinerade alla möbler och lämnade katterna till systern. Detta var ett ganska stort företag att gå igenom men jag insåg inte vad jag gjort förrän jag satt på planet över till England. Insikten gav en tanke: "Vad i helvete håller jag på med??"

Ja, det undrade jag flera gånger innan jag gav upp och flyttade hem igen efter ca två månader. En resväska på 24 kilo, en vandrar-ryggsäck på 19 kilo och ett handbagage på 10 kilo släpade jag på en buss, tre tåg och en flygbuss (i rusningstrafik) innan jag kom till Heathrow utanför London. Om någon hade frågat mig innan jag åkte hur jag skulle klara av en sådan situation så skulle jag svarat att det hade jag inte.

Men väl i en sådant läge så träder överlevnadsinstinkten in och man klarar saker man annars inte trott man skulle överleva. Väl hemma igen så undrade man fortfarande hur det gick till. Ännu ett nederlag alltså.

Tredje gången så bar det som bekant av hit till Muppsala. Samma tanke som på planet till England uppenbarade sig där jag satt i en fullpackad bil de 4,5 timmarna upp till en stad jag aldrig varit i och där jag inte kände en endaste människa. Detta för att leva i 4,5 år! Helt vansinnigt nu när man tänker efter. Hade jag vetat då hur jag skulle vantrivas så vet i sjutton om jag hade gjort det... Eller det kanske jag hade. Svårt att säga. Nu är det bara 2,5 månad kvar i Urksalaträsket och jag anser själv att det nästan är en bedrift att vantrivas i sitt liv 4 år utan att ge upp eller förstöra sina studier...

Jag lyckades den här gången... vill gärna säga "tredje gången gillt" även om jag egentligen inte tror på den typen av öden.