Catjalainen

Apladalsvisan

Jag sjunger, då posetiva ljuderen
sång om kärlek, som mäktig sjuderen
sång om kärlek och hopp och tro
i Apladalen i Värnamo.

Det var en yngling, som hette Peter
från Åkers socken, Hult gården heter.
Han svarvar pinnar, det må ni tro
på stolfabriken i Värnamo.

En lördag gick han aftonstunden
att promenera i gröna lunden.
Han gick, sen solen sig sänkt till ro
till Apladalen i Värnamo.

Där möter han en så'n vacker flicka
som kärleksfullt upp på honom blicka.
Han lyft på hatten och sa:
"Mån tro, är fröken hemma i Värnamo?"

"Ack nej, i Västbo där är jag hemma.
Min far är bonde, mitt namn är Emma.
En liten tid jag blott här skall bo
att lära sy uti Värnamo."

Han sade sedan: "Ack säg, min sköna,
skall ni spatsera uti det gröna?
Till gröna lunden, där sippor gro
i Apladalen i Värnamo."

Så bjöd han henne så vänligt armen.
I deras hjärtan i ungdomsbarmen.
Där byggde Amor snart nog sitt bo
i Apladalen i Värnamo".

Sen sade Peter i kvällen klara
"Säg vill du mig på min fråga svara,
Säg, vill du svära mig evig tro
i Apladalen i Värnamo ?"

Ack ja, sa' Emma, min Peter kära,
att dig tillhöra det vill jag svära.
Till hösten skola vi sätta bo
i Apladalen i Värnamo.

De sutto där, ja i flera timmar,
på kärleksvågor syns Peter simma.
Han var så glad, så han ropte "tjo",
i Apladalen i Värnamo.

Till Västbo styrde nu Emma färden,
och glömde Peter för hela världen
och att hon svurit en evig tro
i Apladalen i Värnamo.

Med sorg i hjärtat och dystra tankar,
då till Amerika Peter vankar.
Han suckar ofta: "How do you do",
du falska flicka i Värnamo?

Ack hör ni gossar, här ner i salen,
tag er tillvara för Apladalen
Ty vet att falskhet, kan ännu bo
i Apladalen i Värnamo. "