Catjalainen

Ja, jag vet inte egentligen. Ena stunden så känner jag att: "Jag hatar Urksala så jag vill mörda den och ...". Vareviga gång jag tar den och (jävla just nu) toyotan uppåt så får jag en knut i magen, svär med stora bokstäver (helt allvarligt) hela vägen upp och kan knappt hejda kräket från att lämna strupen... Andra stunden så känner jag att: "Fan - detta kommer att går fort, tiden susar fram och snart är jag hemma igen...". Vet ingen i denna värld som är så "hemmakär" som jag. Bara jag tänker på det så blir jag lipfärdig!

Nu vill jag inte höra från nära och kära det sista jag sa om hur fort det kommer gå... Ingen av er har varit i mina kläder och vet därför inte hur det känns. Är man inte i situationen eller har varit så kan man inte säga så. Generellt så är det klart att tiden går fort - det har t.o.m. jag begripit, men det känns inte på samma sätt när jag är den som är utanför Er vardag. Så är det bara... Är man I vardagen så är det inte varken kemiskt eller socialt konstigt att det känns som om tiden går fort! Men är man den person som sitter utanför "vardagen och det sociala" och lider av varje timme så funkar det inte så. Då känns varje minut som en hel dag!

Men nu pratar jag för döva öron och betongväggar...

Nevermind egentligen. Ville bara scratcha av mig...

Laters alla yllen