Catjalainen

Man känner egentligen bara sig själv. Innerst inne kan man bara ana vad som pågår i andra människors huvuden och jag är glad att det endast är jag ensam som har tillgång till mina egna tankar.

Visst har man "de stora tankeområdena". Hur livet kommer att se ut i framtiden, kärlek, skolan, familjen, hemlängtan... Men när jag menar TANKAR så menar jag de små tankarna som hoppar upp i samband med alla de större områden man brottas med dagligen i sin lilla kanelbulle.

Just nu är jag inne i en period där jag konstant hejdar mig i tankarna som om någon kunde höra mig. Eller så kan det vara att så länge man inte tänker på det så känner man inte det man känner när man tänker på det... Jag vet att det låter invecklat! Gissa hur det låter i mitt huvud då?!

Jag är en sådan person som analyserar saker på molekylnivå och är världsmästare på att skynda, skynda... Det är därför jag hejdar mig i dagsläget. Min erfarenhet säger att jag ska hålla igen...

Problemet är att nu när jag hejdar mig både i tanken och rent fysiskt så är jag rädd att jag går miste om något. Skall man inte vara sig själv egentligen?

Inte vet jag - provar bara en ny approach för att se om det gör lyckan... Det gör det säkert inte och anledningen är ovanstående.

Summary: "kluvet i kanelbullen"

Laters alla yllen