Catjalainen

Idag har jag diskuterat ämnet hur man överlever i olika typer av situationer. Detta ämnet berörde mest de situationer man i förväg inte trott man skulle klara av om man fick gissa.

Har en vän som brutit upp från sitt ordinarie liv här i Urksala och tagit pick och pack och förflyttat sig till en liten håla i värmland för att praktisera veterinärmedicin på en smådjursklinik där. 38 mil bort från pojkvän och det vanliga livet. Inte dåligt tycker jag att göra en vändning av livet ett tag för att utveckla sig själv och sina egenskaper!

När vi pratade om detta kom jag och tänka på att jag gjort samma sak tre gånger fast med olika framgång...

Började med att flytta till skåne en vända för att jobba med hästar. Det höll 1,5 månad sen flyttade jag hem igen. Mer en parentes i mitt liv numer och jag tänker knappast aldrig på det längre. Andra gången gjorde jag en större grej och sa upp mig från ett fast jobb, magasinerade alla möbler och lämnade katterna till systern. Detta var ett ganska stort företag att gå igenom men jag insåg inte vad jag gjort förrän jag satt på planet över till England. Insikten gav en tanke: "Vad i helvete håller jag på med??"

Ja, det undrade jag flera gånger innan jag gav upp och flyttade hem igen efter ca två månader. En resväska på 24 kilo, en vandrar-ryggsäck på 19 kilo och ett handbagage på 10 kilo släpade jag på en buss, tre tåg och en flygbuss (i rusningstrafik) innan jag kom till Heathrow utanför London. Om någon hade frågat mig innan jag åkte hur jag skulle klara av en sådan situation så skulle jag svarat att det hade jag inte.

Men väl i en sådant läge så träder överlevnadsinstinkten in och man klarar saker man annars inte trott man skulle överleva. Väl hemma igen så undrade man fortfarande hur det gick till. Ännu ett nederlag alltså.

Tredje gången så bar det som bekant av hit till Muppsala. Samma tanke som på planet till England uppenbarade sig där jag satt i en fullpackad bil de 4,5 timmarna upp till en stad jag aldrig varit i och där jag inte kände en endaste människa. Detta för att leva i 4,5 år! Helt vansinnigt nu när man tänker efter. Hade jag vetat då hur jag skulle vantrivas så vet i sjutton om jag hade gjort det... Eller det kanske jag hade. Svårt att säga. Nu är det bara 2,5 månad kvar i Urksalaträsket och jag anser själv att det nästan är en bedrift att vantrivas i sitt liv 4 år utan att ge upp eller förstöra sina studier...

Jag lyckades den här gången... vill gärna säga "tredje gången gillt" även om jag egentligen inte tror på den typen av öden.