Catjalainen

Just nu känns det som om allt i mitt liv är provisoriskt.

Sover provisoriskt (på soffan då jag sålt sängen), bor och kommer att bo provisoriskt, dejtar provisoriskt och jobbar provisoriskt! Alla dessa saker är inte provisoriska med mening egentligen, för jag vet EXAKT vad jag vill med allt jag gör i mitt liv just nu.

Att man kan bli frustrerad av att vilja en massa och det bara inte går framåt! Jag vet hur jag vill sova, jag vet hur jag vill bo, jag vet hur och vem jag vill dejta och jag vet hur jag vill jobba. Sen finns det inget över huvud taget jag kan göra för att förändra något av det ovannämnda trots ambitiösa försök till utveckling. Kanske skulle man kunna säga att min jobb- och studiesituation inte är helt stillastående eftersom det är sagt att man ska studera en viss tid och jag faktiskt rör mig framåt på den fronten (även om det är provisoriskt då...).

Det mest frustrerande är boende och dejtingfronten. Jag vet hur svårt det är att hitta ett vettigt boende i Värnamo och det kommer säkerligen att ta tid innan det dyker upp något intressant som känns permanent. Litar mer till hoppet där.

Dejtingfronten då. Jag tror fan inte att jag kan skrika högre än jag gör just nu. Bending over backwards för att få fram Catja som budskap och det känns som om jag säljer mig till en tom plånbok. I'm barking at the wrong tree so to speak. Om man kan lita till hoppet i en sådan här situation vet jag inte så jag låter det vara osagt. Senaste tidens dejting har gjort att jag känner mig som den där elefanten i rummet som alla inte talar om, fast den står där mitt framför ögonen.

Låter säkert helt screwed up, men sån blir man.

Laters alla yllen, nu ska jag lägga mig i soff-sängen...