Oh what a night...!

Nu är jag tillbaka... :)  Åkte ner från Uppsala i fredags i en helvetesfärd utan dess like. Det var meningen att verkstaden skulle ha min bil klar till lunch, men när jag kom dit tio i ett så var den fortfarande inte färdig. Fick sitta och vänta till kvart över två innan allt var klart och var trots motgången vid gott mod och lycklig över att jag slapp stanna i uppland över min födelsedag och hela helgen... Åkte från verkstaden och tanka' och sedan hem för att packa in allt i bilen (inklusive 2 vansinnigt oimponerade hårbollar). Kom iväg vid tresnåret och allt kändes bra.

Trisse & Bailey brukar bli väldigt nervösa av att åka i burar, så jag hade dem lösa i bilen under färden. Tidningspapper var utlagt ifall olycka skulle inträffa och det gjorde det efter ca tre mil. Bailey i baksätet kräkte, men som tur var på senaste upplagan av ICA's mattidning Buffé och jag stannade för att rensa upp. Mitt under denna upprensning så kände jag hur katt nr 2 började hulka i mitt knä... Tänkte att va fan gör jag?? Jo, öppnade bildörren och höll ut ett stycke kräkande katt så han fick bli av med det onda. Bilarna susade förbi med ett ganska snopet uttryck i nian och jag fick mig ett gott skratt åxå... Glad i hågen fortsatte jag söder ut och kunde inte längta mer tills jag såg de välkända Värnamo-skyltarna. Toyotan brummade på men strax söder om Linköping märkte jag att temperaturmätaren stod ända uppe på det röda och jag gled in på närmsta mack för att undersöka saken. Öppnade huven och satan vad det bubblade i kylaren! Blev såklart stående där för att fylla på vatten och se så att den inte blev tom. Några påfyllningar senare såg allt bra ut och jag fortsatte min färd. 3 mil senare hade jag samma problem igen och fick återigen stanna till på en bensinpåfyllningsstation. Helvete! Så här höll det på hela vägen hem och ett vansinnesutbrott låg nära till hands! Högröd i ansiktet tuffade jag in på parkeringen till mitt hus och packade ur bilen, katter och allt. Vilken jävla resa alltså! Tog 2 timmar mer än beräknat och nederlaget hade tagit musten ur den glada person som startade hemfärden i Uppsala 7 timmar tidigare.

Som jag sagt förut så faller det sig naturligt för lilla Catjastrofen att krångel ALDRIG kommer ensamt. Så detta var min födelsedag och den kommer jag aldrig glömma...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0