Catjalainen

Det är den enda slutsatsen jag kan dra av att man inte får saker att rulla på som de ska. Sitter här (för om jag ligger ned mer så får jag liggsår...) vid datorn och undrar över varför det ibland verkar som att jag är luft. Ena stunden är allt solsken - rätt vad det är så upphör all sorts kommunikation och det känns som om man står bakom personen i fråga och skriker för full hals utan att den ens vänder sig om. Likt ett spöke som ännu inte fattat att han är osynlig och varken syns eller hörs...

Jag begriper inte riktigt vad det är med mig som har den här inverkan. Det finns inget jag avskyr mer än att bli behandlad som luft och jag är inte en person som på något sätt är elak eller otrevlig vilket annars skulle kunna vara en anledning...

Är det någon som har nåt tips på vad man kan göra för att få kommunikationen att flyta på bättre? Jag måste göra något stort fel som i vanliga fall lägger grunden till alla sociala interaktioner och att jag inte begrep det redan från början när grunden lades någon gång på 80-talet...

Jag orkar inte ens försöka mer snart.